Jag har en hel flock småsyskon och de två yngsta skulle åka med ridklubben till Liseberg och jag och Ida skulle åka med. Å det skulle faktiskt bli kul, var jag säker på.

Vi begav oss med buss upp och sedan in på Liseberg. Jag och Ida gick själva eftersom att småsyskonen var tuffa och skulle gå med kompisarna. 

Jag är sån som åker allt....eller?!

Det har inte alltid vart så... När jag var liten var jag så mesig att jag var Nalle puhs vän Nasse personifierad... Mina föräldrar fick verkligen tvinga mig att göra sånt andra barn gjorde frivilligt. Tvingades upp i lisebergsbanan gallskrikandes.. Mutades med My litle ponny böcker om jag bara Åke barn vattenrutchkanan etc. På den vägen var det. Sen blev jag tonåring och tuff, jag inte bara ägde världen och gjorde vad jag själv ville. Ordet vågar inte fanns inte i min vokabulär.... Eller? 

Nu vid 30 års ålder kan jag visst erkänna att jag kunde visst tycka saker var läskiga som att tex åka uppskjutet etc. Men skulle jag erkänna det? Hell no! Sa inte ett pip, led nervöst i det tysta och bara gjorde det. Tuff som jag var!

Men jag har aldrig riktigt tänkt på de förän nu.. Här stod jag å Ida i kö till en åkattraktion som heter Atmos fear..... 

Då kände jag det. Ljudisolerat mellan kön å attraktionen, plexiglas bara för att verkligen kunna se alla nervösa människor som äntligen kommit fram å skulle åka...

Å jag lovar jag hade en puls på 200......... Och jag kunde verkligen inte tänka framåt i tiden. Jag stod liksom där i kön och förlikade mig med att This is it!!!!!

Å nu kommer skillnaden. Hade jag vart 15 hade jag stått och lidit i det tysta. Men nu kunde jag verkligen inte dölja det, vände och vred mig och kände pulsen gå snabbare och snabbare...

Å grejen är, jag är inte rädd för saker som går snabbt eller upp och ned eller nåt sånt. Jag är en människa som analyserar och lägger märke till detaljer. Eftersom att kötiden så nu var typ 45 min. Hade jag lagt märke till var synlig sladd, personalens rutiner. Att två lampor gått sönder och inte var bytta, att den ena personaltjejen inte borstat håret etc. Å så fortsätter det. Å hon ska jag lita på?! Hon är inte ordentlig nog att borsta sitt hår men är hon ordentlig nog att jobba här?

Å lamporna dom ine orkat byta? Någonting annat dom glömt å byta? Å så fortsätter det till pulsen nått en maxgräns på typ 300....

Å det är ju ändå människor som jobbar där och vi vet alla att det är mänskligt att fela....

Hua vad jag var nervös på riktigt... Mitt jäkla kontroll freak!

Och Ida stod och var lika nervös sidan om, hon är dock några år yngre så hon försöker fortfarande va lite tuff, hon bara döljer det dåligt:-)

Sedan är vår tid kommen vi beger oss upp mot himmelen sakta sakta och jag ser Lisseberg bli mindre och mindre..... Guuuuuuuuuuuuuud vad har jag gett mig in på!! Ida sitter och stirrar upp i himlen för att inte få svindel. Great! Å vad gör vi egentligen här? Just de... Vi skulle va tuffa! Sedan bara händer det , på tre sekunder faller vi en sisådär 100 m. Rakt ner i kaklet..... Eller ja inte riktigt men kunde vart.......huuuuuuuuuuua! 

Sen kommer den här duktighetskänslan, känslan av att gjort någonting bra....

Bra?! Vad var det nu som var bra.. Vi har betalat för att helt frivilligt få hjärtsnurp, dödsångest och lagt mitt liv i en 16 årig sässongsarbetares händer... Och så känner mig sig duktig?!?!

Näääää jag kände mig inte ett dugg duktig. Jag kände mig....vuxen......

Varför ska man utsätta sig för det hära... Varför varför varför... Å ändå försöker man släta över det efteråt... Ähhh de va inte så farligt.... In My as!

Gasten.......

Eftersom att barnen/ de tuffa barnen inte vågade gå i spökhuset skulle vi gå där tillsammans.......

OK! Jag då......... Herregud........

Jag har för det första dålig syn, inga glasögon hade jag på mig eftersom att vi är tuffa och åker allt. Och jag har inget mörkersende och är mörkrädd! Ska bege mig in i ett mörkt hus med massa människor som ska skrämas och jag ska bara lita på dom......

Vi står i kön och lilla Julia 139cm ( officiellt 140) är så rädd att hon inte vet vart hon ska ta vägen... Hon tar min hand å lägger på sitt hjärta å säger 

- känner du Carro?

E jaaaa ett skenade hjärta. Å jag tänker bara. Snälla känn inte på mitt hjärta... Det är mkt värre!!

Sedan kommer nästa problem... Vem ska gå först och vem ska gå sist? Ida lyckas slingra sig å gå i mitten.... Men ja då? Jag hamnar sist och har inget val.........!

Lilla Julia går mellan mig å Ida.. Och jag går sist...... Sist!

Än en gång.. This is it!

Vi beger oss in i mörkret vart på jag liksom får lyfta Julia som är livrädd framför mig.. Å jag har en puls på 380 och det är bäcksvart och det tar bara aldrig slut......

Å än en gång.... Varför varför varför.......

Nää jag har kommit till insikt. Jag håller på att bli vuxen och jag måste inte utsätta mig för sånt här längre. 

Jag har nu blivit så vuxen att jag kan säga

- tack för att du fråga men aldrig i livet! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hade väl lite på skoj sakt hela året att jag skulle springa Helsingborgs Marathon men handen på hjärtat... Det fanns nog inte så mycket substans till uttalandet. Jag tvångsspringer ju lite gran, är ganska dålig men älskar verkligen duktighetskänslan ...

Saker och ting går ju uppenbarligen framåt och allt moderniseras. Tid är pengar på alla håll och detta har uppenbarligen flygbolagen anammat... För ca 13 år sedan flög jag ca 10 ggr om året. Då var det tre flygvärdinor som stod ute i gången. En fram,...

Jobbiga! De följande ca första 10 sättens som följer är också mötes människor/ pendlarplatser. Dvs att främre delen av planet är alltså den lugna delen och är planet inte fullt så är det störst chans att man på denna delen får sitta ensam på sättet...

En arbetskompis till mig Farbror J är med och jobbar på Gotland ibland, typ 5 gånger om året. Han har själv vart pilot med eget litet flygplan och lär mig allt möjligt om flyg. Vissa saker är nyttig kuriosa och vissa saker ... Hade kanske vart bättre...

bland så händer det att man inte lyckas komma på planet i tid.. dvs så i tid att man kan välja sin plats. Så hände denna morgon. Jag fick sitta ytterst mot gången sidan om en välklädd man i kavaj som satt vid fönstret. Han var fullt fokuserad på Ip...