Hade väl lite på skoj sakt hela året att jag skulle springa Helsingborgs Marathon men handen på hjärtat... Det fanns nog inte så mycket substans till uttalandet. Jag tvångsspringer ju lite gran, är ganska dålig men älskar verkligen duktighetskänslan av att ha sprungit. Och framför allt älskar jag känslan av att göra något som känns omöjligt för mig.

Nåväl detta var första gången Helsingborg skulle få ett eget marathon och visst fanns tankarna i bakhuvudet att det hade vart coolt att springa första upplagan..

Tiden kröp närmare men fakta var att jag fortfarande bara sprungit en halvmara som längst.. inte toppentränad.. skulle de gå och ville jag?

2 veckor innan sa en jobbkompis: Nu anmäler vi oss, på fredag kan man efteranmäla.. Sagt och gjort.. Anmälda och klara. Och det hela var ett faktum.. Fick lite panik helgen innan och kände att jag måste öka distansen jag kunde springa.. Så på med dojorna.. Det blev en lunk från Helsingborg till Ängelholm 2,9mil. 

Kanske inte det allra smartaste att ta denna dsitansen veckan innan ett marathon.. Men mitt huvud behövde de, mitt huvud behövde ett kvitto på att det kanske var möjligt.

Så var tävlingsdagen där... Pigga och glada och fulla av förväntan... och nervös... skulle de gå.. Mitt enda mål var att springa hela tiden. För för mig räknas bara ett lopp om man springer, att gå och springa om vart annat gills inte..

Så gick starten.. Känslan var fin och jag och Kajsa hade sällskap. Jag har aldrig sprungit utan musik, aldrig sprungit och pratat med någon.. men jag både sprang och talade med Kajsa. Och det var en bra känsla i benen. Min plan var att ta det överdrivet lugnt men kändes fint så låg lite snabbare än vad tanken var. 7flacka km blev en bra uppvärmning.

Sprang med Kajsa i typ 1,8 mil sedan ville hon dra på. Jag låg kvar i mitt tempo och sakta men säkert betade jag av kilometer för kilometer. Började bli lite trött i huvudet och gjorde allt för att hitta motivation. Tänkte att jag måste springa 3mil för där kommer min familj att stå.. Men det är något som händer med psycket desstu längre tiden går, det mattar liksom av och man går igenom alla känslolägen. Jag började närma mig min andra milstolpe som var halva loppet. Hade fortfarande ok tid men nu började de kännas i benen. Och när jag hade passerat halva började publiken skrika..

- Kom igen nu ni har bara halva kvar..

Jäkla människor.. Halva kvar... de vill man vill inte höra när man börjar bli trött och grinnig... att man ska springa lika långt till!!!!

Här upplevde jag den fina väggen.. benen blev sirap, ork och motivation tog slut och bara tanken på att vi nu skulle upp och springa i pålsjöskog där jag springer var dag.. kändes omotiverande.. 

Nu kände jag hur arg jag blev från tå till topp, hur den där trotsiga och naiva Caroline kom fram. Jag stängde av klockan och bestämde där och då att JAG SKA IMÅL OM JAG SÅ FAN SKA KRYPA IMÅL VID MIDNATT!!!!!

Jag brydde mig inte om tempot, försökte hämta tillbaka ork med energigeler (som jag väntat för länge med). Jag närmade mig 3 mil där min familj skulle stå.. Jag såg dom och kände gråten komma upp i halsen, helst ville jag bara säga: TA MED MIG HEM, VI SKITER I DETTA NU..

Den där känslan när lårmusklerna liksom stelnar till och man kan inte göra något annat än de man gör.. armarna har börjat kännas som bly och man helst vill släppa dom, när man känner sig ensam och omotiverad att fortsätta.. Där var jag nu.. Men nej jag skulle fan i mål så var det bara.. Steg för steg, kilometer för kilometer..

Efter Sofiero springer man ner för en ganska brant backe.. OMG!!! När man får springa och bromsa i var steg, när vart broms steg känns som den sista rörelsen du gör, när det känns som benpipporna liksom ändrat riktning i din kropp... Försökte peppa mig själv.. 4km kvar.. Kämpa för fan Caroline, har du kommit så här långt så ska du fan i mål.. KOM IGEN

Äntligen nere.... så kom de vi alla så fasat över... Serpentinbacken... SERPENTINBACKEN..

Den är en evighet lång..... och du har redan sprungit typ 2,9mil...

Här hade jag bestämmt att jag skulle få gå lite. Enda stället på hela banan som jag skulle få gå.. om jag kom hit..

Å nu var jag här.. Sprang en bit upp men när jag kände att mina lår var på väg att tacka för sig, gick jag en bit. I efterhand var detta nog mycket dumt.. Det var jobbigt att göra en annan rörelse än jag gjort de senaste timmarna.. och.. när jag väl uppe för backen skulle börja springa igen... musklerna hade liksom hunnit stelna till och det kändes verkligen som att jag nu sprang på benpipporna.. Tårarna hängde verkligen i ögonen och jag var helt slut både fysiskt och psyckiskt... MEN DE SKA FAN GÅÅÅÅ..

Så i typ tusen minuters tempo tog mig steg för steg mot mål. När jag sprang ner för tinkarpsbacken kunde jag se målet.. Jag kunde se de som hade känts som en omöjlighet.. Å jag skulle springa i mål, jag skulle klara det!!!!! 

Men vart steg kändes som de sista, de gick inte att få upp farten. Alla som mötte mig såg nog att jag va helt förstörd. Alla kom med peppande kommentarer:

- Håll ut, de inte långt kvar...

Sista drickastoppet tog en sjukvårdare tag i min arm och frågade hur jag mådde. Jag tittade snabbt på henne och ljög

-Jätte bra tack

Dom skulle bara våga försöka sig på att stoppa mig nu..

Dessa 2 små kilometer ändes som en evighet, dom tog aldrig slut.. men så kom det .. UPPLOPPET....Jag gjorde det.. Kalla kårar över hela min kropp och när jag såg min familj, sprutade tårarna och min kropp.. Jag hade så ont i varenda cm av min kropp att jag trodde jag skulle falla sönder om någon rörde mig..

Heeeeelt knäckt, gråtande och FANTASTISKT Stolt över mig själv korsade jag mållinjen med orden 

-JAG SKA ALDRIG MER SPRINGA ETT MARATHON I HELA MITT LIV

Jag som för något år sedan inte i min vildaste fantasi kunde tänka mig att springa 1mil avslutade precis ett Marathon. Inte vilket marathon som helst. Min egen hemstads allra första marathon!!!!!!!!

Med en usel tid i jämförelse med alla som kan springa på riktigt.. men...

I diiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiid it!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och ja det har lagt sig lite nu, jag kommer göra det igen. Helt klart! Nästa gång ska jag gått ner lite först och vara lite bättre tränad;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Saker och ting går ju uppenbarligen framåt och allt moderniseras. Tid är pengar på alla håll och detta har uppenbarligen flygbolagen anammat... För ca 13 år sedan flög jag ca 10 ggr om året. Då var det tre flygvärdinor som stod ute i gången. En fram,...

Jobbiga! De följande ca första 10 sättens som följer är också mötes människor/ pendlarplatser. Dvs att främre delen av planet är alltså den lugna delen och är planet inte fullt så är det störst chans att man på denna delen får sitta ensam på sättet...

En arbetskompis till mig Farbror J är med och jobbar på Gotland ibland, typ 5 gånger om året. Han har själv vart pilot med eget litet flygplan och lär mig allt möjligt om flyg. Vissa saker är nyttig kuriosa och vissa saker ... Hade kanske vart bättre...

bland så händer det att man inte lyckas komma på planet i tid.. dvs så i tid att man kan välja sin plats. Så hände denna morgon. Jag fick sitta ytterst mot gången sidan om en välklädd man i kavaj som satt vid fönstret. Han var fullt fokuserad på Ip...

Kaptenen/Styrman kommunicerar med flygvärdinorna genom att prata i all anropet eller i telefon. Och när man precis håller på och borda så säger någon från cockpit massa siffror så att värdinnorna kan räkna att ingen gått vilse på flygplatsen.. Då s...