I typ ett år har jag velat klämma mig in på ett bodybalance pass men det är totalt fullbokat hela tiden och alla som gått på det säger att det är såååååååååååå bra, man blir såååååååååå avslappnad och man blir såååååå rörlig. Ja ni hör ju själv, klart man måste gå!

Så kom äntligen dagen då jag fick plats på passet.. Yeah!

På med träningskläderna, träningsskorna och vattenflaskan redo. Hmm vart låg nu salen dåååå. Hittade till sist en tyst sal i en tyst ände av en tystkorridor å där stod en tyst instruktör viskandes:

-välkommen:-)

In kliver jag i en sal, där det är lite nedsläckt, brusande vågor i bakgrunden och typ 30 personer som sitter knäpp tyst. Alltså VERKLIGEN knäpptyst!! Detta måste vara en lärares våta dröm.

I alla fall.. nu är jag ju ingen lärare. Gjorde en snabbavläsning av salens situation, alla sitter på en matta, mattorna står lite omlott och alla sitter med benen i kors, sådär i kors så att att den ena vristen vilar på de andras ben lår. Det står skor överallt.. märkligt, varför har alla med extra skor?! Nåja med mattan under armen och säkra steg med vågornas brus begav jag mig till en liten plätt. Vecklade ut mattan och satte mig med benen i kors.. eller ja, jag försökte verkligen sitta så som de andra gjorde. Drog i vristen, tryckte på låret. Men hallå, det är ju helt omöjligt! Sweet de börjar ju bra det här. Då ser jag det. det är inte extra skor som alla har med sig. DOM HAR TAGIT AV SKORNA.... OCH STRUMPORNA....Å nej å nej å nej. Direkt kommer det upp tankar i huvudet som att man kan få vårtor om man går med nakna fötter ( fick man lära sig i skolan). Sen kommer nästa tanke... Byte jag strumpor när jag kom hem från jobb innan jag kastade mig till träningen?! Oh my good. gjorde jag det?! Fokucera Caroline!

Å för er som inte förstår dilemmat.. Jag går rundor hela dagen i arbetsskor, fötterna blir ... typ.. instängda och... dom luktar typ inte hallon när man tar av skorna..

Jaja jag kan ju prova ta av skorna. Tog försiktigt av skorna och tittade på människorna runt om. Nix verkar inte komma några reaktioner.. puhhhhhh..

Så började passet. Första rörelsen är att man står med benen brett isär.. VÄLDIGT BRETT isär och fötterna glider på mattan.. glider.. Flaschback till förra sommaren då jag fläckte mig och rupturerade en del av lårmuskeln när jag skulle åka vattenskidor. Å nej detta gör jag inte om. Sätter mig ner och börjar försiktigt ta av strumporna, kollar reaktionerna runt mig, njä ingen reagerar. Såå är strumporna av och puh pub puh jag hade bytt strumpor. BRA CAROLINE!

Varför ska jag alltid lära mig the hard way. Kunde inte någon talat om för mig att man ska springa rundor med nakna fötter?!

Anyway.. Gjorde mitt bästa för att hänga med. Å det svåra var ju inte tempot. Utan själva rörelserna. Alltså där var människor som typ gjorde plankan på bara stortårna, vilken planet kommer dom från? Hallå, jag höll på å ramla på grannen å då stod jag ändå på 10 tår!!!!!

Å hur är det möjligt att ledaren för passet kan hålla sig för skratt när en sån som jag kommer in. Vilken fantastisk egenskap. Jag hade knäckt mig!

och hur är det möjligt att ha vristen på låren och ändå se helt avslappnad ut.

Nu tänker ni så här:

Jaha nu går hon aldrig tillbax till de passet..

Så här tänker jag:

Kära ledare på aktiverum förtsätt å träna på å hålla minen för

- I´ll be back!!!

Rom byggdes inte på en dag OCH det gjorde tydligen inte min smidighet heller;-)

/Carro

Hur vi hamnade på detta upptåg vet jag inte men nu var det göreborgsvarvet som skulle springas. Alltså hallå, fatta att det är 21 km och påpekas kan ju att både jag och lunkan bara sprungit 1mils lopp.. Detta var alltså dubbelt så långt och lite till... jajaja går det så går det!

Vi hade planerat dagen, eller inte vi. Lunkan fick inte va reseledare eftersom att hon har noll koll!! Men nu var det i alla fall planerat så lunkan dök upp hos mig vid 07.15, vi packade och repeterade tusen gånger:

-har du med startbeviset?

-check

- har du kollat så att du verkligen tagit med startbeviset?

-check

så fortsatte det.. Gröten slank ner, elektrolyterna blandades, likaså proteindryckerna och bananerna packades. Vi begas oss iväg lite senare än reseplanen. Jag började känna mig sjukt stressad efter att den ena facebook uppdateringen efter den andra talade om att det var stora olycker längst vägen, vägarbete som försenade trafiken etc. etc.

Herregud tänkte jag, kommer vi ens att komma till start? Vi ska upp till gbg, parkera bilen, ta oss till startområdet, hämta ut nr lappar... hua hur ska detta gå?!

Tror Lundgren kände av min stress och vi hann inte mer än till strövelstorp (10min hemifrån) så utbrister Lundgren

- nästa år tar vi tåget!

Gasa för helvete tänkte jag!

Och gasa gjorde hon, surfade på facebook, svarade på sms och tittade väldigt mycket bakåt hela tiden.

Herregud kommer jag ens att överleva fram till start.

Sådär fortsatte vår resa upp till göteborg, med skräckblandad förtjusning. Både inför lunkans chaförs egenskaper och loppet. Loppet på 21km!!!!

och med jämna mellanrum jämrade Lundgren sig:

-Jag måste kissa

- Inte nu, kör

Ja på det stora hela en fantastisk resa till götlaborg:-)) Väl där skulle vi ta oss ut till volvo och parkera samtidigt som trafikmedelandena haglade in. Trafikkaos här och där osv. Vi bestämde oss för att sätta på GPS en som inte ville funka så då tog vi GPS 2 varpå den första oxå började funka:

ett eko gick ggenom bilen var gång dom hade något att säga:

-Kör västerut

-Kör västerut

och ovanpå det Lundgren

-VAR SKA JAG????!!!

-Följ vägen....

Vi kom till sist fram till parkeringen, lastade ur bilen och njöt av utsikten....:

Det var tydligen fler som inte hade fått stanna och kissa......

Vi bytade om, kände på värmen, 31 grader. Oh my... hur ska detta gå, jag som inte tåler värme!!

Vi tog bussen ner mot start och här var folk vill jag lova. Likt boskap vallades man runder, nr lapp, väslkan ska lämnas och man måste gå på toaletten.... om och om igen. För det är så det funkar. Bara för att man vet att det är jätte lång kö till toan så MÅSTE man gå. Man blir psyck kissnödig. Vi gjorde allt för att gömma oss från den varma varma dagen innan start. Ishallar är väldigt trevliga att besöka, dom är dock mindre trevliga när man går ur dom och slås av värmen.

Starten närmade sig och vi begav oss till startgrupperna. Jag startade 2 startgrupper innan Lundgren så vi skiljdes nu åt och eftersom att mottagningen var död hade vi bestämmt vart vi skulle mötas när vi gått i mål. Lite oroliga var vi att någon av oss skulle hamna på sjukhus och att den andre inte skulle kunna få reda på det. Jajaja de får vi ta då.

Till tonerna av You are Amazing startade mitt lopp och med tankarna på Lisa (jag sprang med hennes startbevis) började så jakten på de 21 km. Jag såg ut en tjej i blå tröja som blev min hare. Hon sprang lite fortare än mig, perfekt. Hon var dock lite fejk, för hon sprang en bit och gick en bit och så om igen. Det fattar jag inte riktigt, är det ett springlopp så ska man springa! Det är liksom det som är grejen. Första 3 km är som alltid lite jobbiga och det var varmt, jag sprang i allt vatten jag hittade på vägen, vattenspridare, duschar och barn med vattenpistoler. Vilken publik och vilken känsla att bara beta av km efter km. 

Jag var lite nervös över sportdrycken eftersom att mångas magar inte fixar den.... Men var tvungen att ha den så jag tog lite sportdryck och lite vatten, funkade fint! Men toa köerna vid vattenstopen visade att mångas andra magar inte tålde den...... hehehehe.....

Så uppenbarades denna gigantiska bron som skulle passeras... Nu utmanade jag mig själv! Och det gick. Det var dock lite läskigt eftersom att det fanns typ såna här viltgaller mitt uppe på den, hade inte vart kul att trampa fel här...

Banan gick oförskämt bra och jag hade roligt nästan hela tiden, massor med folk att titta på:-)Ibland oxå svårt att hålla sig för skratt när man springer förbi killar med så tajta löpbyxor så att man liksom ser att dom kör cocki on the cocki... so to speak.. Ja ni fattar, å inte kan man låta bli å glo heller. fast att man hela tiden tänker.. titta inte titta inte!

Sista 2 km hade jag lite problem med höger fot eftersom att jag var så blött om fötterna att högerfoten hade börjat kasa rundor så det skavde fint under foten.... jag intalade mig själv hela tiden, tänk på nå annat..

Efter 2 h och 41 min så uppenbarades så målet!!!!!! Herregud jag både lever och och har sprungit 21km. Känslan att springa in där var enorm... Kroppen hade så mkt adrenalin och endorfiner samtidigt som den egentligen var ganska trött... Men den var väldigt stolt över sig själv!!!!

När vi kommit i mål slussades alla trötta människor framåt medans folk stod på pelare och skrek vart man skulle lägga chipet etc. Här var inte sjuktältet bara ett litet tält som de var ute på banan, här var det ett helt party tält där dom staplade folk på hög. Förmodligen folk som inte tränat så mkt på groddhopp som jag och lundgren hade gjort:-) 

Sen kommer de nhär finna delen... Banan, kexchocklad och hur mkt vatten man vill- underbart!!!!!!

Jag träffade Lundgren på vår träffpunkt, vi satt å klappade varandra på axeln och skröt om hur jävla bra vi är.. Vi begav oss mot bilen och vårt omklädningsrum, blöta, trötta, hungriga och kissiga.

Vårt omklädningsrum var stort fint och luftigt. Personerna bakom oss såg rakt in i vårt omklädningsrum, men vad gör det när man precis sprungit ett halvt maraton!!!!

Nästa år har vi i alla fall en tid och slå eftersom att vi nu faktiskt vet att vi orkar och kan springa 21km. Lunkan sprang på 2,26 och jag på 2.41

Nästa år går vi dessutom all in för helsingborgs marathon, så nu jäklar ska det hoppas groddhopp:-)))))

Löpträning stod idag på schemat med löpgruppen. Hem från jobb, i träningskläderna och två kokta ägg och en banan senare kastade jag mig iväg. Idag var en sån dag när man kommer hem från jobb och är helt slut och egentligen vill bädda ner sig på soffan och ta en powernap på x antal timmar. Men icke! Bara att sparka sig i baken och bege sig iväg.

Väl på plats samlades vi och begav oss mot pålsjö, 1,5 km är det dit. Ledarna kallar det uppvärmnings sträcka jag kallar det en lagom sträcka..

Väl där så skulle vi göra olika löpteknikövningar. Likt barn i skolan stod vi lydigt på en lång rad och gjorde vad vi blev tillsagda. Vi började med att träna på att skjuta fram höften/ bäckenet. Detta tränar jag ju alltid på när jag springer eftersom att pedagogiska Nina gett mig super bra tips på detta. Men när man står där på en rad, är det inte helt lätt. För hur egentligen.... Alltså hur egentligen skjuter man fram bäckenet utan att skjuta fram resten av kroppen, den sitter ju liksom ihop. Kroppen alltså.

Nåväl där stod vi på rad och sköt bäcken, fint.

Sedan gick vi på led och gjorde diverse övningar, gick på hälarna, gick på tårna, hoppade indianhopp, hoppade i sidled. Och självklart gjorde vi UTFALL. Det här är alla ledares favorit... Denna gången med armarna sträckta rakt upp. Åhhhhhh ja sträckte allt vad jag kunde och första ledaren jag passerade sa

-STRÄCK på armarna

Ååå jag sträckte fortfarande allt vad jag kunde..

Andra ledaren jag passerade sa

- STRÄCK på armarna

Meh.... Sträcker ju allt vad jag kan!!!!!!

Tredje ledaren jag passerade sa jag

- oj oj vad jag sträcker på armarna!!!

Jag måste vara sträcka på armarna handikappad eller nåt?!

Våra övningar fortsatte och vi lydde fint, eller nja möjligen med några små försök till undanflykter..

Så kom dom....

Sådär jag då ska vi göra groddhopp 100m

Är detta ett skämt tänkte jag... Är det inte sånt man gör med små barn?!

Jajaja bara att göra då. Sara den ena ledaren visar hur detta ska gå till. Man böjer sig ner, armarna mellan fötterna för att sedan kasta sig fram samtidigt som man rättar ut kroppen liksom...

Å tjena..... Detta var jobbigt kom jag på efter 2 hopp och hur många kan det vara kvar på 100 m? Oh My.....

Och hur såg vi ut då?! Någon av killarna var helt grymma, hoppade nästan upp i trädet liksom. Lundgren hon tog liksom sats med brösten... Och hur såg jag ut då?! Kände mig lite som en döende svan med typ bruten hals eller en grodds som blivit påkörd på halva kroppen så den liksom är halvlam... Och ja så var det nog jag såg ut. Herregud vad man ska utsättas för.

Och ha då i åtanke att min mamma försökte få mig att bli både balettdansös och konståkare.. Herregud hur tänkte hon där? Hur i allsindar tänkte hon där... Seriöst! 

Nåväl här slapp vi ju förvisso ha plastisock och rosa tyll tjol. Men jag tycker verkligen inte att det är kul med såna här övningar. Jag önskar verkligen att jag hade tyckt det men jag tappar fokus helt... Varför kan man inte bara springa idioten, ormen eller något annat skit jobbigt så man inte behöver bli påmind hur obotligt orörlig man är?! 

Men.......... Vilken jäkla träningsvärk sen då..

Läste på Facebook att någon av de andra deltagarna hade träningsvärk, Gud vad klent tänkte jag. Det värsta är att jag tänkte verkligen det.

Sen tog det väl någon liten timme SEN började jag få träningsvärken från helvetet..

Hur är detta möjligt? Vi gjorde ju barnövningar...

Och grodorna......

Har dom alltid träningsvärk eller......... Permenent mjölksyra!!!

Jag är i alla fall idag vid 30 års ålder helt säker på att jag aldrig kommer att bli verken konståkare, balettdansös eller GRODHOPPARE!

Jag kommer möjligtvis att kunna få någon form av huvudroll i någon uppsättning av den döende svanen...

/ Carro

Ja så närmade sig dagen men stormsteg som vi hade "sett" fram emot... SPRINGTIME:-)

Allt var planerat in i minsta detalj: Morgonen skulle börja med att jag åkte till stallet och på vägen tillbaka skulle jag handla vit bröd med mig hem. Lundgren skulle komma hem till mig och vi skulle äta vita ostmackor och ladda upp med celsius, bege oss ner till stan i god tid och vi skulle värma upp minst 2km innan starten gick kl 15.00

Och här kommer hur verkligheten såg ut:

Nilsson klocka ringde 07.00, åt snabbt lite yougurt och musli och begav mig till stallet. Vid ett ofokuserat ögonblick fick fölet in en klockren spark med 2/2 bakben rakt på höger lårmuskel. Aj som satans in i helvete.... att ett så gulligt litet föl kan göra så ont.. kände riktigt hur muskeln brast och lårkakan stod och knakade på dörren.... Jahaaaappp det var det Springtimet..........

Förmidagen fortsatte precis som den börjat, stress och inte enligt plan.... alls..... Det var faktiskt ingen rolig förmiddag alls. Så springtime var iksom struket. Jag hann ens inte kontakta Lunkan för att berätta att vår dag gått i kras, slutligen lyckades jag svara när hon ringde och fick tyvärr säga som det var.. Klockan var nu 13.00 ont i benet...... och kaos......

När klockan var 13.30 så blev det så bestämmt att jag skulle springa ändå! Å benet, som gör ont som satan.. kommer detta att gå?!

Hem fort som bara den, kastade mig i duschen, drack en proteindrink samtidigt som jag försökte arangera håret. Benet fortsatte att svullna, måste smörja med något.... attans ingenting hemma.. då kom jag på att jag hade en tub xyloproct.. läste på baksidan -avsvällande.....taget!!!!

Nu känner jag kanske att jag måste få förklara varför jag har en tup xyloproct hemma... 

Jo detta är nämligen den ända salva som hjälper för påsar under ögonen!

Nåväl kastade allt i en väska och stressade in till stan. Möte upp Lunkan på hennes jobb, hetsåt algrens bilar och Celsius...

Jag sa till Lundgren

-Alltså jag vet inte om jag kommer att fixa att springa, har ruskigt ont i mitt ben nu...

- Det gör ju bara ont när du rör muskeln..

Ah f-n Lundgren och lårmuskeln rör man ju inte så ofta när man springer. ELLER???!

Jaja bara att testa man kan ju i alla fall inte dö av att springa med en svällade lårkaka.

Ner mot starten och vi hann då inte värma upp... Trängde oss fram i startgrupp2... Man måste nämligen stå där om man som jag... inte är en elitlöpare. Då kommer det nämligen att vara massa folk på banan hela loppet och målet kommer dessutom att stå kvar när man går i mål;-)

Starten gick och vi begav oss iväg. Lunkan med pappa Ronny som hare och jag med min lårkaka... aj aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj

AJ vad de kändes. jag försökte tänka på någon annat men hade i ärlighetens namn lite svårt att fokusera.

Pålsjöbacken kändes som rena barnleken. Tack löpgruppen för backträningen! Men det var varmt...varmt.. varmt.. och törsten var enorm. Jag låg på ett bra tempo och halvtiden var 31 min. YES tänkte jag, jag kan springa ikapp denna minuten. Känslan var underbar och jag försökte verkligen att trycka på.

Men värmen var riktgt jobbig och munen torr som ett slipppaper, rysningarna gick ända upp i nacken. Jaha tänkte jag... kommer jag att svimma, tittade mig omkring, ja det är mkt folk då är det väl någon som tar hand om mig.

Jag svimmade inte men tappade minuterna och sista kilometern fick jag verkligen kämpa. Kämpa med lårkaka och törst. Gick in i mål på 1.03.59 Det var ju inte helt som jag ville men DETTA ÄR MITT REKORD!!!!!!!!!!!!

Efter en förmiddag som blev allt annat än planerat. Lunkan stod i mål och gav mig en halv banan, Banan är typ det godaste som finns när man sprungit lopp. Vi begav oss med raska steg mot vattenbordet och drack sisådär 7 glas vatten. Vilken underbar dryck!!!!!!

Lundgren hade gått i mål på 59.58 Ha jag var misann inte långt borta, börjar bli farligt för dig Lunkan:-)

Alla dagar blir ju inte som man planerat men at the end of the day så är dom ganska bra ändå!

p.s på Lördag ska jag tydligen springa göteborgsvarvet: Håll i hatten;-)

/Carro

Jag och Lunkan går i löpkurs/löpgrupp var måndag och torsdag, Vi var med löpgruppen och backtränade... Jag höll på att typ dö så fast besluten att ta lite mer backträning på egen hand begav jag och Lunkan oss till just den backen... djävulsbacken...!

Löprundan började fint, solen var på väg att gå ner och det var vår i luften, helt enkelt en perfekt kväll för en joggingtur. Vi begav oss genom skogen, förbi en stor äng. På ängen stod det ett gäng rådjur alldeles stilla och betade eller vad nu rådjur gör? Blev alldeles full i skratt för mig själv när jag tänkte att det borde va tvärtom. Jag och Lunkan som stod stilla och ett gäng rådjur som skuttade förbi. Då hade vi ju typ sagt

-Titta rådjuren

Nu var det ombytta roller och förmodligen sa något av rådjuren:

-Kolla idioterna!

Japp så var det nog. I alla fall ner för pålsjöbacken, en lång härlig backe, när den går nedför alltså:-)

Väl nere så var vi där.......vid djävulsbacken....!

Vi stannade och gjorde en plan, Lunkan hade ont i knäet och ville köra lite som kändes bra (visst Lunkan...) Jag hade redan en plan. 2 gånger skulle jag springa hela backen upp, inte öka inte köra intervall, bara upp.

Backen är lång... jätte lång...

Första halvan är inga problem men sen kommer dom krypande.. problemen, när man har en tredjedel av backen kvar känner man en påtaglig syrebrist, flåset hörs högt och tydligt och benen är tunga..

Någon/något bara susar förbli mig, jag blev sådär överaskad/rädd så man bara rycker till i hela kroppen...

Jo visst en av 5 grabbar med ben upp till mina axlar bara susade upp för backen om och om igen... Hua... Långa ben, fita och stora fötter bara swishade dom upp för backen om och om igen. Visst är det orättvisst där kämpade jag för kung och fosterland och så kommer dessa svenska kenyaner liknande varelser och sussar om en... så att man till ock med blir rädd...

Nåväl efter den överaskande omkörningen fortsatte jag kämpa med den j-a backen. Andra gången jag skulle upp sa jag till Lundgren 

- Ahh de värsta som kan hända är att jag svimmar av syrebrist nu ska jag upp en andra gång!

Sagt och gjort, tog mig upp en andra gång (klarade nämligen inte riktigt två gånger sist vi var där..)

Svårt det där med backar.. lite fart måste man ju ha men samtidigt kan man inte ta ut sig för mycket i början för då orkar man inte hela vägen och andningen.... borde det inte finnas strategiskt utplacerade syrgastuber på löp stråk och i djävulsbacken.....!

Är ju lite väl tungt och konka med sig egna tuber...

Efter backen travade vi fint hemåt. Perfekt runda och sååå nöjda.

Faktum är. Jag är verken född i afrika, inte med två meter långa ben, inte med endast 50kg i kroppsvikt, inte heller med 45or i skor. Men det är just det som är grejen att det är JAG som kämpar i backarna och JAG som jobbar på flåset.

And at the end of the day: Kan JAG luta mig tillbaka och vara nöjd med att ha sprungit en mil eller som idag besegrat djävulsbacken.

 p.s Som Sally Satesson sa:

- Det går inte att bromsa sig upp för en uppförsbacke;-)

/Carro

Alltså ...

Bodypump, ni vet de här träningspasset där man tränar de flesta av kroppens muskelgrupper inom loppet av en timme, i grupp. Kan de bli bättre? Låter ju hur bra som helst, eller hur! Men..... Det är givetvis inte så lätt som det verkar... Det tog mig ( hmmmm vågar man erkänna) år av misslyckande.. Å nu tänker ni: hur svårt kan det va?! Precis.. Hur svårt kan det vara!!

Nu ska jag berätta om första gången jag gick på Bodypump (läs 25 första).

Man kommer in i en sal tillsammans med kanske 30 andra, i alla former och modeller. Det blir snabbt ett jäkla virrvarr eftersom att alla nu ska bygga sitt eget lilla gym. Stång, vikter, hantlar, steep brädda och dyna ska fram. Allt ska organiseras och dom som är riktigt rutinerade har massa olika vikter och hantlar eftersom att dom precis vet vad deras muskler tål. Jaja kan väl inte va så svårt. Pice of cake jag är ju dessutom ganska stark så dom där små vikterna kommer ju inte märkas.... Små människor kom utbärandes på tunga vikter men jag hade ju ändå blivit varnad så jag kände lite på 5 kg hantlarna, tja dom känns ju inte så mycket, tar med dom och tror jag samma till stången. Totalt självsäker. Herregud bär ju i princip rundor på hästar så 10 kg är ju verkligen nothing... Tänkte jag! Men jäklar vad jag hade otur när jag tänkte.

I ett snabbt och intensivt tempo växlade vi mellan olika muskelgrupper. Och mina vänner, har ni träffat herr utfall. Oh myyyyy gooood! 5 min in i matchen insåg jag mitt misstag. Jag tittade upprepade gånger på hantlarna. Har jag verkligen bara tagit 10 kg?! Dom väger mycket mer än dom 10 kg jag brukar känna på. Ben som skakar, armar som skakar och alla andra ser väldigt nöjda ut. Sneglar på klockan och inser att jag ska överleva 40 min till.....40 min!!!!!!!!!!

Jag kan ju inte gå och byta vikter mitt i allt. Och hur i hela friden orkar dessa små människor alla dessa vikter. Nää vikterna MÅSTE vara felmärkta. 

Dum som man är har man kvar de "felmärkta" vikterna och försöker ändå smyggfuska med någon övning för att det helt enkelt inte går.

När passet är slut är det knappt att man orkar bära tillbaka vikterna på sin plats. På skakiga ben tar man sig hemåt och inser att morgondagen inte kommer att bli kul....

Morgondagen börjar redan på natten.. Känslan när man vänder sig och det liksom känns som en svullen lårmuskel håller på att separera sig från resterande benet är inte mysigt. Efter en plågsam natt vaknar man och har ont i hela kroppen och förstår inte hur detta ska gå till. Jag kan ju inte stanna hemma.... Kan ju inte ringa till jobb och säga:

- hej det är Caroline, jag måste va hemma idag, gick på Bodypump igår.

Nää bara att försöka ta sig ur sängen. Magmusklerna känns liksom ruttna när man spänner sig och försöker kliva upp. Väl uppe på benen inser man att dom inte bara skakar som aspelöv, Vaden har tydligen oxå blivit 10 cm kortare över natten. När så tröjan ska på och armarna över huvudet inser man att det går bra och lyfta dom 20 cm sen tar det stop och man behöver liksom båda armarna till att hjälpa varandra. Strumporna...... Kan inte böja benen, inte böja överkroppen och definitivt inte sträcka armarna. Kan man va utan strumpor?

Och gå.... Hur går man när man inte kan belasta, böja eller sträcka ut benen?! Jo som en aspackad, höggravid kalleanka..... Med mycket korta steg.

Å gå på toaletten.. Hur i allsindar ska man komma så långt ner?! Den här känslan när man har pjäxor på sig på ett halt klinker golv och ska försöka sätta sig ner MEN det gör dessutom ont oxå. Armarna trevar frenetiskt efter något att hålla i och liksom hissa sig ner... Och toalettringen mot baksida lår... AJ! 

Känns ju uppmuntrande att detta bara är dag 1 och dag 2 kommer att bli värre....

Då kan jag av egen erfarenhet tala om att dag 3,4,5,6 inte heller var så jäkla kul OCH det var ingen i min närhet som inte la märke till min nya gångstill.....

Det finns då ett inlärningssätt som heter trial and error... Jag gjorde många försök och misslyckades lika många gånger. Men nu.. Bara i veckan gick jag på mitt första Bodypump där jag både kan ha strumpor dagen efter och gå på toaletten. Hemligheten. MINDRE VIKTER!,, för när allt kommer omkring ska ju vikterna lyftas ganska många gånger och leker man med tanken att multiplicera vikten med antalet gånger du gör repitionerna så blir ju tex 2 kg snabbt kanske mycket vikt egentligen.

Ett tips på vägen: titta inte på dom andra ( bara dom nya som gör samma misstag med vikterna,hihihi). För när allt kommer omkring är det ingen av dom som kommer och hjälper dig upp ur sängen dagen efter.

/ Carro

   Lergöksloppet 2012

Det var nu det gällde.. Detta var mitt tredje lopp för året och det var nu jag skulle springa under timmen. Lunkan skulle agera hare. Hare: skulle hjälpa mig att hålla tiden, puscha mig att göra ett bra lopp på en bra tid, hålla koll på klockan så att vi sprang i rätt tempo. När man är hare så har man dessutom ingen press på sig själv eftersom att man springer saktare än vad man kan..... Ja ni fattar, hon skulle helt enkelt ställa upp i detta loppet för min skull.

Nåväl jag hade ju som sagt redan sprungit lite lopp och tränat en hel del. Dagen till ära hade jag dessutom ett par alldeles alldeles nya löparbyxor, av det inom löpning väldigt kvalitativa märket Skins. Detta var inte bara ett par alldeles alldeles nya fina byxor, dom skulle dessutom motverka mjölksyra. Kan de bli bättre????!! I min fantasi såg jag mig själv segla in i mål på 58minuter..

Pice of cake:-)

Taggad till max allt förberet, celciusen nere uppvärmningen genomförd och klockan laddad och startsignalen ljuder och vi är i väg med klungan. Vi börjar beta av meterna och Lunkan visar tummen upp och menar på att vi håller tiden.

När jag springer så måste jag lyssna på hög musik för att inte tappa fokus som man lätt gör när man hör någon (en själv) flåsa som en elefant..

Vi sprang på, fortfarande i klunga och det kändes riktigt bra och där kom den, Lunkan vissar tummen upp... När vi så passerar sisådär 3km känner jag hur mjölksyran kommer krypande i benen... mjölksyran som förvanlar benen till tunga tunga stolpar och marken till sirap.. Men jag var inte alls så oroloig eftersom att jag faktiskt hade ett par byxor på mig som ska motverka mjölksyra, de släpper väl snart tänkte jag. När vi passerar 4km börjar det bli glest med folk omkring oss och Lundgren börjar nu veva med armarna att vi måste öka takten.... ÖKA TAKTEN NILSSON!!!!!!

Är människan fulkomligt galen eller, jag kan ju knappt röra benen, jag tar av hörlurarna för att berätta att mjölksyran inte ger sig, då inser jag att lunkan springer och pratar i telefon i sitt headset...... HALLÅ jag håller på att dö här och hon springer och pratar i telefon......!!!

Försöker förklara läget varpå Lunkan bara svarar sluta gnäll det ger sig snart nu måste vi öka..

Herregud!!! Näskommande 6km var de värsta kilomerarna i mitt liv... Menen ville verkligen inte röra sig, mjölksyran hade kommit för att stanna och vi var nu sist kvar och klockan.... den hade Lunkan gett upp för länge sen. Och jag vill nog bara helst lägga mig på marken och skita i det eller ta bussen hem. Men näääää vi var ju mitt ute någonstans i skogen så det var bara att fortsätta springa (springa)..

När vi kom förbi kontroll platserna stod funktionärerna och applåderade, kunde nästan höra hur dom tänkte, hon måste va utvecklingsstörd eller nåt, vad duktig hon är som ändå försöker ta sig igenom loppet med sin assistent!!

När så väl målet uppenbarades ( eller ja alla som gått i mål hade typ gått hem, men vi visste ju var målet var) på 1h 18 minuter................!!!!!!!!!!!! Mina ben var så fula med mjölksyra, arg på mig själv, arg på byxorna, arg på funktionärerna, arg på Lunkan som sprungit och samtidigt pratat i telefon och mest arg på hela världen..

J´´Hur som haver kunde jag inte släppa att jag sprang med mjölksyra i 6km (aldrig hänt tidigare) och att jag dessutom sprungit 10 min sämre än mitt förra lopp när jag nu var taggad mer än någonsin.

När hon som fixat skinsen till mig fråga hur det gick sa jag lite skämtsamt:

- Jag skulle ha ett par byxor mot mjölksyra inte för mjölksyra..

-Kerstin svarar:

- Du kollade väl så att str stämmer med vikt/längdtabell?

What...... prova ju bara om dom passade, hem och kolla kartongen. What the fuck!!!!!!!! Jag vägde 20kg för mkt för den str jag hade.... skins är ju som sagt komprissionsbyxor... så jag mina ben hade ju vart mer eller mindre stasade...

Skrattretande - oh yes..

Men när allt kom omkring var jag förmodligen den ända som sprungit med stasade ben i 6km :-)

Carro