Hade väl lite på skoj sakt hela året att jag skulle springa Helsingborgs Marathon men handen på hjärtat... Det fanns nog inte så mycket substans till uttalandet. Jag tvångsspringer ju lite gran, är ganska dålig men älskar verkligen duktighetskänslan av att ha sprungit. Och framför allt älskar jag känslan av att göra något som känns omöjligt för mig.

Nåväl detta var första gången Helsingborg skulle få ett eget marathon och visst fanns tankarna i bakhuvudet att det hade vart coolt att springa första upplagan..

Tiden kröp närmare men fakta var att jag fortfarande bara sprungit en halvmara som längst.. inte toppentränad.. skulle de gå och ville jag?

2 veckor innan sa en jobbkompis: Nu anmäler vi oss, på fredag kan man efteranmäla.. Sagt och gjort.. Anmälda och klara. Och det hela var ett faktum.. Fick lite panik helgen innan och kände att jag måste öka distansen jag kunde springa.. Så på med dojorna.. Det blev en lunk från Helsingborg till Ängelholm 2,9mil. 

Kanske inte det allra smartaste att ta denna dsitansen veckan innan ett marathon.. Men mitt huvud behövde de, mitt huvud behövde ett kvitto på att det kanske var möjligt.

Så var tävlingsdagen där... Pigga och glada och fulla av förväntan... och nervös... skulle de gå.. Mitt enda mål var att springa hela tiden. För för mig räknas bara ett lopp om man springer, att gå och springa om vart annat gills inte..

Så gick starten.. Känslan var fin och jag och Kajsa hade sällskap. Jag har aldrig sprungit utan musik, aldrig sprungit och pratat med någon.. men jag både sprang och talade med Kajsa. Och det var en bra känsla i benen. Min plan var att ta det överdrivet lugnt men kändes fint så låg lite snabbare än vad tanken var. 7flacka km blev en bra uppvärmning.

Sprang med Kajsa i typ 1,8 mil sedan ville hon dra på. Jag låg kvar i mitt tempo och sakta men säkert betade jag av kilometer för kilometer. Började bli lite trött i huvudet och gjorde allt för att hitta motivation. Tänkte att jag måste springa 3mil för där kommer min familj att stå.. Men det är något som händer med psycket desstu längre tiden går, det mattar liksom av och man går igenom alla känslolägen. Jag började närma mig min andra milstolpe som var halva loppet. Hade fortfarande ok tid men nu började de kännas i benen. Och när jag hade passerat halva började publiken skrika..

- Kom igen nu ni har bara halva kvar..

Jäkla människor.. Halva kvar... de vill man vill inte höra när man börjar bli trött och grinnig... att man ska springa lika långt till!!!!

Här upplevde jag den fina väggen.. benen blev sirap, ork och motivation tog slut och bara tanken på att vi nu skulle upp och springa i pålsjöskog där jag springer var dag.. kändes omotiverande.. 

Nu kände jag hur arg jag blev från tå till topp, hur den där trotsiga och naiva Caroline kom fram. Jag stängde av klockan och bestämde där och då att JAG SKA IMÅL OM JAG SÅ FAN SKA KRYPA IMÅL VID MIDNATT!!!!!

Jag brydde mig inte om tempot, försökte hämta tillbaka ork med energigeler (som jag väntat för länge med). Jag närmade mig 3 mil där min familj skulle stå.. Jag såg dom och kände gråten komma upp i halsen, helst ville jag bara säga: TA MED MIG HEM, VI SKITER I DETTA NU..

Den där känslan när lårmusklerna liksom stelnar till och man kan inte göra något annat än de man gör.. armarna har börjat kännas som bly och man helst vill släppa dom, när man känner sig ensam och omotiverad att fortsätta.. Där var jag nu.. Men nej jag skulle fan i mål så var det bara.. Steg för steg, kilometer för kilometer..

Efter Sofiero springer man ner för en ganska brant backe.. OMG!!! När man får springa och bromsa i var steg, när vart broms steg känns som den sista rörelsen du gör, när det känns som benpipporna liksom ändrat riktning i din kropp... Försökte peppa mig själv.. 4km kvar.. Kämpa för fan Caroline, har du kommit så här långt så ska du fan i mål.. KOM IGEN

Äntligen nere.... så kom de vi alla så fasat över... Serpentinbacken... SERPENTINBACKEN..

Den är en evighet lång..... och du har redan sprungit typ 2,9mil...

Här hade jag bestämmt att jag skulle få gå lite. Enda stället på hela banan som jag skulle få gå.. om jag kom hit..

Å nu var jag här.. Sprang en bit upp men när jag kände att mina lår var på väg att tacka för sig, gick jag en bit. I efterhand var detta nog mycket dumt.. Det var jobbigt att göra en annan rörelse än jag gjort de senaste timmarna.. och.. när jag väl uppe för backen skulle börja springa igen... musklerna hade liksom hunnit stelna till och det kändes verkligen som att jag nu sprang på benpipporna.. Tårarna hängde verkligen i ögonen och jag var helt slut både fysiskt och psyckiskt... MEN DE SKA FAN GÅÅÅÅ..

Så i typ tusen minuters tempo tog mig steg för steg mot mål. När jag sprang ner för tinkarpsbacken kunde jag se målet.. Jag kunde se de som hade känts som en omöjlighet.. Å jag skulle springa i mål, jag skulle klara det!!!!! 

Men vart steg kändes som de sista, de gick inte att få upp farten. Alla som mötte mig såg nog att jag va helt förstörd. Alla kom med peppande kommentarer:

- Håll ut, de inte långt kvar...

Sista drickastoppet tog en sjukvårdare tag i min arm och frågade hur jag mådde. Jag tittade snabbt på henne och ljög

-Jätte bra tack

Dom skulle bara våga försöka sig på att stoppa mig nu..

Dessa 2 små kilometer ändes som en evighet, dom tog aldrig slut.. men så kom det .. UPPLOPPET....Jag gjorde det.. Kalla kårar över hela min kropp och när jag såg min familj, sprutade tårarna och min kropp.. Jag hade så ont i varenda cm av min kropp att jag trodde jag skulle falla sönder om någon rörde mig..

Heeeeelt knäckt, gråtande och FANTASTISKT Stolt över mig själv korsade jag mållinjen med orden 

-JAG SKA ALDRIG MER SPRINGA ETT MARATHON I HELA MITT LIV

Jag som för något år sedan inte i min vildaste fantasi kunde tänka mig att springa 1mil avslutade precis ett Marathon. Inte vilket marathon som helst. Min egen hemstads allra första marathon!!!!!!!!

Med en usel tid i jämförelse med alla som kan springa på riktigt.. men...

I diiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiid it!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och ja det har lagt sig lite nu, jag kommer göra det igen. Helt klart! Nästa gång ska jag gått ner lite först och vara lite bättre tränad;-)

Alltså.... Jag har skullat bara hela sommaren å swich så var det höst! Vart tog tiden vägen och vad har jag gjort?! Som sagt jag har skullat bara.... Vi ska bara på olika sätt har jag efter många års erfarenhet med mig själv kommit på...

Jag har en hel flock småsyskon och de två yngsta skulle åka med ridklubben till Liseberg och jag och Ida skulle åka med. Å det skulle faktiskt bli kul, var jag säker på.

Vi begav oss med buss upp och sedan in på Liseberg. Jag och Ida gick själva eftersom att småsyskonen var tuffa och skulle gå med kompisarna. 

Jag är sån som åker allt....eller?!

Det har inte alltid vart så... När jag var liten var jag så mesig att jag var Nalle puhs vän Nasse personifierad... Mina föräldrar fick verkligen tvinga mig att göra sånt andra barn gjorde frivilligt. Tvingades upp i lisebergsbanan gallskrikandes.. Mutades med My litle ponny böcker om jag bara Åke barn vattenrutchkanan etc. På den vägen var det. Sen blev jag tonåring och tuff, jag inte bara ägde världen och gjorde vad jag själv ville. Ordet vågar inte fanns inte i min vokabulär.... Eller? 

Nu vid 30 års ålder kan jag visst erkänna att jag kunde visst tycka saker var läskiga som att tex åka uppskjutet etc. Men skulle jag erkänna det? Hell no! Sa inte ett pip, led nervöst i det tysta och bara gjorde det. Tuff som jag var!

Men jag har aldrig riktigt tänkt på de förän nu.. Här stod jag å Ida i kö till en åkattraktion som heter Atmos fear..... 

Då kände jag det. Ljudisolerat mellan kön å attraktionen, plexiglas bara för att verkligen kunna se alla nervösa människor som äntligen kommit fram å skulle åka...

Å jag lovar jag hade en puls på 200......... Och jag kunde verkligen inte tänka framåt i tiden. Jag stod liksom där i kön och förlikade mig med att This is it!!!!!

Å nu kommer skillnaden. Hade jag vart 15 hade jag stått och lidit i det tysta. Men nu kunde jag verkligen inte dölja det, vände och vred mig och kände pulsen gå snabbare och snabbare...

Å grejen är, jag är inte rädd för saker som går snabbt eller upp och ned eller nåt sånt. Jag är en människa som analyserar och lägger märke till detaljer. Eftersom att kötiden så nu var typ 45 min. Hade jag lagt märke till var synlig sladd, personalens rutiner. Att två lampor gått sönder och inte var bytta, att den ena personaltjejen inte borstat håret etc. Å så fortsätter det. Å hon ska jag lita på?! Hon är inte ordentlig nog att borsta sitt hår men är hon ordentlig nog att jobba här?

Å lamporna dom ine orkat byta? Någonting annat dom glömt å byta? Å så fortsätter det till pulsen nått en maxgräns på typ 300....

Å det är ju ändå människor som jobbar där och vi vet alla att det är mänskligt att fela....

Hua vad jag var nervös på riktigt... Mitt jäkla kontroll freak!

Och Ida stod och var lika nervös sidan om, hon är dock några år yngre så hon försöker fortfarande va lite tuff, hon bara döljer det dåligt:-)

Sedan är vår tid kommen vi beger oss upp mot himmelen sakta sakta och jag ser Lisseberg bli mindre och mindre..... Guuuuuuuuuuuuuud vad har jag gett mig in på!! Ida sitter och stirrar upp i himlen för att inte få svindel. Great! Å vad gör vi egentligen här? Just de... Vi skulle va tuffa! Sedan bara händer det , på tre sekunder faller vi en sisådär 100 m. Rakt ner i kaklet..... Eller ja inte riktigt men kunde vart.......huuuuuuuuuuua! 

Sen kommer den här duktighetskänslan, känslan av att gjort någonting bra....

Bra?! Vad var det nu som var bra.. Vi har betalat för att helt frivilligt få hjärtsnurp, dödsångest och lagt mitt liv i en 16 årig sässongsarbetares händer... Och så känner mig sig duktig?!?!

Näääää jag kände mig inte ett dugg duktig. Jag kände mig....vuxen......

Varför ska man utsätta sig för det hära... Varför varför varför... Å ändå försöker man släta över det efteråt... Ähhh de va inte så farligt.... In My as!

Gasten.......

Eftersom att barnen/ de tuffa barnen inte vågade gå i spökhuset skulle vi gå där tillsammans.......

OK! Jag då......... Herregud........

Jag har för det första dålig syn, inga glasögon hade jag på mig eftersom att vi är tuffa och åker allt. Och jag har inget mörkersende och är mörkrädd! Ska bege mig in i ett mörkt hus med massa människor som ska skrämas och jag ska bara lita på dom......

Vi står i kön och lilla Julia 139cm ( officiellt 140) är så rädd att hon inte vet vart hon ska ta vägen... Hon tar min hand å lägger på sitt hjärta å säger 

- känner du Carro?

E jaaaa ett skenade hjärta. Å jag tänker bara. Snälla känn inte på mitt hjärta... Det är mkt värre!!

Sedan kommer nästa problem... Vem ska gå först och vem ska gå sist? Ida lyckas slingra sig å gå i mitten.... Men ja då? Jag hamnar sist och har inget val.........!

Lilla Julia går mellan mig å Ida.. Och jag går sist...... Sist!

Än en gång.. This is it!

Vi beger oss in i mörkret vart på jag liksom får lyfta Julia som är livrädd framför mig.. Å jag har en puls på 380 och det är bäcksvart och det tar bara aldrig slut......

Å än en gång.... Varför varför varför.......

Nää jag har kommit till insikt. Jag håller på att bli vuxen och jag måste inte utsätta mig för sånt här längre. 

Jag har nu blivit så vuxen att jag kan säga

- tack för att du fråga men aldrig i livet! 

Redan när man försöker stava till namnet borde det ringa en varningsklocka... O R K I D 'E... 

/Carro

Påsk och jag skulle ta tillfället i akt att baka lite. Jaf tycker nämligen att det kan vara ganska kul att baka men är inte själv så glad för kakor så jag tänkte att jag bakar lite kakor och gör lite fina påsk arrangemang och ger bort till nära och kära istället för att köpa gamalt godis som alla butiker letat fram och rear ut. Hur många gånger har man inte fått ägg md äckligt godis som ligger kvar i de där äggen tills de nästan går ut själv.

Så jag planerade att göra lite kokostoppar, nötkakor och biskvier. Och alltså nötkakor är ju inte speciellt svårt att göra, mala nötter i med resterande ingridienser........ sen står det i receptet, forma till toppar. Alltså hur formar man toppar???!!!!! Provade att forma med händerna men det blev liksom mer en misslyckad boll.. Försökt att forma med två skedar som man vänder med baksidan mot varandra. Nja det gick ju sådär va. Provade att ta upp smet på skeden och liksom kasta i plåten med lite kraft men det såg mer ut som något som vart påkört.

Jag tittade på bilden i recetet och försökte om och om igen, utan resultat. Läste raden om och om igen ifall jag missat någon ledtråd men det stod klart och tydligt

-FORMA TILL TOPPAR

Men det står inte hur. Hur formar man en topp. Och i vilken klass lärde man sig det?!

Ja jag testade om och om igen men inte blev de några jäkla toppar. Letade i alla skåp om jag hade något som skulle kunna fungera som mall, men icke. 

Jag gjorde helt enkelt så att jag gjorde lite olika varianter, formade några med händerna, formade några med skedar och kastade några med kraft ner i plåten..........

Sen var de ju de hära kokostopparna..... den här smeten är nämligen lit sprödare. Ja och hur gör man KOKOSTOPPAR!!!!!!

Alltså smaken är ju viktig men hur goda kokostoppar man än gör å ser de ju inte så aptitliga ut om det ser ut som något som är påkört!!!!

När man tittar på Tina och Leila och allt vad dom heter så ser de ju så enkelt ut. Chop chop så är det klart.

Detta är falsk marknadsföring. Det är inte bara chop chop.. Detta kräver tålamod, tålamod och tålamod...

Ja det är faktiskt näst intill omöjligt. 

Detta borde man kanske nämna i såna bakprogram, man kanske bara kan lägga till en liten text i slutet som säger

- När ni provar detta hemma kommer det INTE att vara så lätt som det ser ut..

Nää jag Tina och Leila blir aldrig en trio., det är något som är helt säkert.

Och gu nåde den som inte äter mina kakor med andakt ty dom är gjorda med blod,svett, tårar och MASSOR med kärlek (fast att dom ser ut som påkörda kycklingar)

Jag lyckas då alltid krångla till det, denna gången i ett parkeringshus. Jag hade vart på barnsjukhuset i Lund och hälsat på min systerdotter och hade parkerat min bil i parkeringshuset Ovalen. Snabbt och smidigt. Man får en incheckningsbiljett när man kör in och checkar sedan ut i en maskin innan man kör ner och ut genom bomen. 

Jag fick gå ut bakvägen genom barnsjukhuset eftersom att kl var mycket och huvudentrén nu var stängd. Ut till Parkeringshuset och  skulle nu bet. min parkeringsplats. Men nu uppstod problem nr 1. Det var fel på kortläsaren och jag hade inga kontanter på mig än mindre mynt. Försökte ringa upp till min syster på avdelningen men hon hade givetvis sin telefon avstängd. Jag hittade ett nr till Qpark på betal apparaten men när man ringde dit så tyckte de att det var mitt problem att fixa kontanter.... Suck!

Ut till entrén barnsjukhuset å nu var det bara att vänta på någon som gick ut så jag kunde komma in.... Vänta vänta vänta ...... 25 minuter senare händer det. Några gick ut och jag kunde smita in.. Hua vad kallt det var! Väl inne gällde det bara att hitta rätt avd...igen. Det gjorde jag, väl uppe på avdelningen möte jag min syster i korridoren.

-Nämen är du tillbaka utbrast hon.

-Tillbaka?!! Nää inte direkt, jag förklarade läget.

Hon skrattade och sa att hon hade 2 kronor löst. Great nu skulle jag bara jaga 42 kronor till!

Min syster hjälpte mig att fråga alla syrorna om dom möjligtvis hade mynt... Slutligen 20 minuter senare, hade jag nu 44 kr så att jag kunde lösa ut bilen!

Puss och kram och tillbaka till parkeringshuset.

Väl vid automaten stod en man i 45-50 års åldern, fräsch och vältalig ( möjligtvis en läkare som slutat för dagen) Vi pratade lite och han bråkade med maskinen och jag berättade om mitt öde med mynten och han skrattade och förvissade sig om att det löst sig och tog hissen därifrån.

Men nu händer det......... När han åkt iväg i hissen kommer hans betalda biljett ut ur maskinen. Å nej! Han glömde sin biljett! Jag får panik och trycker på hissen men givetvis kommer den tillbaka tom! Jag lyssnar i trapphuset och försöker lyssna var han tog vägen men det är precis omöjligt att lista ut vart han tog vägen!

Och då.... Det kryper fram två stora rävar bakom mina öron och säger eftersom att han är spårlöst försvunnen så kan ju jag använda hans biljett för att komma ut ur parkeringshuset. nåväl jag bestämmer mig för att gå till min bil och möter jag han på vägen så ger jag honom biljetten annars tar jag den själv, jag kan ju inte slänga den heller:-)

Jag möter inte manen på väg till min bil, så jag lägger ner mynten i fickan och kör mot bommen med manens 

biljett. Lite nervöst är det allt. Jaja tänker jag självsäkert, så är det.

Som i ett trollslag precis när jag står vid bommen och ska sträcka fram biljetten..... Kommer manen springandes ut ur en dör mot min bil. I panik trycker jag min stulna biljett under benet och känner hur pulsen skenar!

Han står nu utanför min bil:

-jag måste ha glömt biljetten i maskinen, du såg inte den frågar den trevliga manen

- Nääääääääääääääääää där var ingen biljett ljuger jag fram med en skenande hög puls och ett framkrypande dåligt samvete.

- Märkligt svarar manen. Inte märkligt alls tänker jag, den ligger ju under mitt ben som jag för säkerhetsskull trycker extra mot sätet..........

Han ställer sig två meter bort och börjar rota i sin väska. Och där sitter jag med fickan full av mynt som det tog mig 40 min att skaffa, en snodd biljett jag inte kan använda för att ägaren står utanför min bil.... Och en bil som jag behöver få förbi den aggressivt gult lysande bommen!!!!

Nu dååååååååååååå?!

På den gula boxen man stoppar in biljetten står det, ring detta nr vid problem... Ja hade jag nå val?

1. Jag kan ju inte säga till manen att du förresten här är ju din biljett.. Under mitt ben! Måste ha blåst hit eller nåt..

2. Använda den snodda biljetten när manen står utanför och rotar i sin väska

3. Komma på när jag väl står vid bommen att oj jag hade visst ingen biljett, jag får backa tillbaka och gå och lägga i mynten i apparaten...

4. Försvinna i ett stort hål som uppenbarar sig i marken..

Nää det fanns bara ett alternativ.. Jag låtsade som ingenting och ringde nr som stod på boxen och sa att apparaten ej tog kort, jag hade inga kontanter och ville komma hem

-Tanten på andra sidan sa att mot en straffavgift på 150 kr så kunde hon släppa ut mig......

Suuuuuuuuuuuuuuck! 

Jag har fickan full av mynt.... En biljett bet och klar under mitt ben.... Och jag hör mig själv säga:

-Ja tack det hade varit jätte snällt!

OKEY........ Löser ut min bil, mannen går tillbax in i trapphuset, jag rullar ut ur parkeringshuset med ett så sjukt dåligt samvete att jag känner mig som en grovt kriminell människa. Svettiga händer, kramp i benet, fickan full med mynt, en snodd biljett och 1,5 h försenad OCH en trevlig man lämnar jag kvar efter mig som 

inte kan få ut sin bil........

Hur i hela friden tänkte jag där egentligen!!!