Jag skulle ta mig till gotland och hämta ett lass med saker. Eftersom att jag inte själv fick bestämma vart bilen skulle hyras så blev jag skickad till ett ställe som heter rent a wreck…. det var nämligen lite billigare att hyra här…. I know why…

När jag kom dit så kändes det som jag kommit rakt in i peter pan filmen och hamnat i neverlands hörna med the lost boys…. ja ni fattar nog vad jag menar.. Det var en upplevelse bara det kan jag säga…!!!

Nåväl jag gick ut tillsammans med en av the lost boys för att han skulle visa bilen, en skåpbil model större.

Han börjar med att fråga:

- behöver ni använda sidodörren?

-Ja jo det är väl bra svarade jag.

- de går inte svarade han. Vi har svetsat igen dörren för att vi väntar på en balk som är beställd…

OK…. tänkte jag för mig själv, dumt att fråga då kanske, hade det kanske bara vart bättre om man då informerade om hur läget är.

Han visade hur bilen skulle låsas.

- Du trycker först på låsknappen en gång och då låser den sig och sedan låser upp sig igen.. sedan trycker du en gång till och då låser den sig..

-ok…

Ja vad ska man säga. När jag tryckte på låsknappen gav den ifrån sig ett rosslande ljud, när jag tryckte igen gav den ifrån sig ett nytt rosslande ljud blev tyst och sedan kom ytterligare ett rosslande ljud..

Jag började få svårt att hålla mig för skratt..

- Alltså det ser ut som att bakdörren inte är stängd men det är den.

- Ok sa jag och sneglade på dörren som klippare rejält.

Så var det dags för de lost boy att visa hur bilen kördes. Han startade bilen och bad mig hoppa upp vid ratten, och det var ju absolut inte för att han skulle få sträcka sig över mig over and over igen för att visa hur man "växlade"……. INTE ALLS!

I alla fall nu börjar det bli lite marigt. De lost boy säger.

- Det är en automat men man kör som en manuell.

o..k tänkte jag för mig själv..Är det jag som är dum eller är det han, väntade tyst på att han skulle förklara och sneglade sålänge ner mot golvet och där fanns två pedaler (automat enligt mig), sneglade på växelspaken där det fanns A N R + - ( automat enligt mig) Men de kom ingen förklaring så jag svarade.

- Man kör som en automat då då?

- Nää det är en automat men du kör som en manuell.

Men guud tänkte jag, vad är de lost boys problem… hur ska vi reda ut det här…

ok plan B får väl spela dum blondin då annars reder vi aldrig ut detta…

- Sätter jag den i N när jag kör då och sedan växlar eller vad?

- Njää du sätter den i A när du kör och N när du parkerar.

- Ok och så kan jag växla i backe eller så om jag behöver då?

-Njä du behöver nog inte växla….

Men herregud tänkte jag för mig själv han är verkligen helt lost…

Jajaja tack och hej. Vraket och jag gav oss iväg..

När så lilla vraket växlade.. hahaha ja det var som en dålig förlossning, den var inte tyst och det kändes verkligen som att man tappade någonting. Mitt resesällskap som är skotträdd höll på att göra i byxan var gång kan jag säga.

Han glömde så dessutom att nämna för att dörren faktiskt ska stänga sig så får man slå igen den en 4-5 ggr..

Vi begav oss iväg och vi hann inte långt på motorvägen förrän fönsterna höll på att imma igen, å jag fick verkligen inte fläkten att funka.

Av motorvägen och opererade fläktarna och fick vänta en sisådär 20 min innan fönsterna så gick att se ut igenom igen.

Väl på motorvägen inser jag att backspeglen liksom vänt sig ( gick inte att styra med elspakar) och jag ser ingenting..

ÅÅÅ av motorvägen igen, ut och vände rätt spegeln. Sedan fortsatte så vår resa. Det började regna men det gick inte att sätta på vindrutetorkarna så att de körde intervaller… nä den körde en gång. Så jag fick sitta och puta på spaken igen och igen och igen..

Jag hade på skoj sagt till Lunkan när jag berättade om vraket att det inte skulle förrvåna mig om jag fick ratten i handen…

När jag sitter där och kör mil efter mil och börjar få tråkigt så börjar man ju pilla rundor på allt och hello.. hela locket på ratten var löst.. Jag döööör tänkte jag!!! Skrattade för mig själv:-)

Väl framme  i oskarshamn skulle vi köra på båten.. Å guud vad jag skämdes, alla tittade på vraket och då ska vi inte tala om hur det ekar på bildäck när jag först försökte stänga dörren en sisådär 4-5 gånger… hårt. För att sedan låsa den! Då just då ångrar jag att jag inte själv bet. mellanskillnaden! Å för att salta lite i mina sår blir vi parkerade bakom ett släpp på båten med texten.. Med still finess och elegans… hahahaha kul!

Nåväl.. värre en sällskaps resan är väl summan av kardemumman.. Men jaja man ska väl inte dö utan att ha kört ett vrak. Men … det innebär inte att hämnden är ljuv. Ingen nämd och ingen glömd men hämnden mina vänner kommer att bli ljuv:-)… i alla fall för mig...

Tur att the lost boy inte förklarade vad klistermärket med en överstruken räv som satt på instrumentbräddan betydde……. hahahaha:-)

I typ ett år har jag velat klämma mig in på ett bodybalance pass men det är totalt fullbokat hela tiden och alla som gått på det säger att det är såååååååååååå bra, man blir såååååååååå avslappnad och man blir såååååå rörlig. Ja ni hör ju själv, klart man måste gå!

Så kom äntligen dagen då jag fick plats på passet.. Yeah!

På med träningskläderna, träningsskorna och vattenflaskan redo. Hmm vart låg nu salen dåååå. Hittade till sist en tyst sal i en tyst ände av en tystkorridor å där stod en tyst instruktör viskandes:

-välkommen:-)

In kliver jag i en sal, där det är lite nedsläckt, brusande vågor i bakgrunden och typ 30 personer som sitter knäpp tyst. Alltså VERKLIGEN knäpptyst!! Detta måste vara en lärares våta dröm.

I alla fall.. nu är jag ju ingen lärare. Gjorde en snabbavläsning av salens situation, alla sitter på en matta, mattorna står lite omlott och alla sitter med benen i kors, sådär i kors så att att den ena vristen vilar på de andras ben lår. Det står skor överallt.. märkligt, varför har alla med extra skor?! Nåja med mattan under armen och säkra steg med vågornas brus begav jag mig till en liten plätt. Vecklade ut mattan och satte mig med benen i kors.. eller ja, jag försökte verkligen sitta så som de andra gjorde. Drog i vristen, tryckte på låret. Men hallå, det är ju helt omöjligt! Sweet de börjar ju bra det här. Då ser jag det. det är inte extra skor som alla har med sig. DOM HAR TAGIT AV SKORNA.... OCH STRUMPORNA....Å nej å nej å nej. Direkt kommer det upp tankar i huvudet som att man kan få vårtor om man går med nakna fötter ( fick man lära sig i skolan). Sen kommer nästa tanke... Byte jag strumpor när jag kom hem från jobb innan jag kastade mig till träningen?! Oh my good. gjorde jag det?! Fokucera Caroline!

Å för er som inte förstår dilemmat.. Jag går rundor hela dagen i arbetsskor, fötterna blir ... typ.. instängda och... dom luktar typ inte hallon när man tar av skorna..

Jaja jag kan ju prova ta av skorna. Tog försiktigt av skorna och tittade på människorna runt om. Nix verkar inte komma några reaktioner.. puhhhhhh..

Så började passet. Första rörelsen är att man står med benen brett isär.. VÄLDIGT BRETT isär och fötterna glider på mattan.. glider.. Flaschback till förra sommaren då jag fläckte mig och rupturerade en del av lårmuskeln när jag skulle åka vattenskidor. Å nej detta gör jag inte om. Sätter mig ner och börjar försiktigt ta av strumporna, kollar reaktionerna runt mig, njä ingen reagerar. Såå är strumporna av och puh pub puh jag hade bytt strumpor. BRA CAROLINE!

Varför ska jag alltid lära mig the hard way. Kunde inte någon talat om för mig att man ska springa rundor med nakna fötter?!

Anyway.. Gjorde mitt bästa för att hänga med. Å det svåra var ju inte tempot. Utan själva rörelserna. Alltså där var människor som typ gjorde plankan på bara stortårna, vilken planet kommer dom från? Hallå, jag höll på å ramla på grannen å då stod jag ändå på 10 tår!!!!!

Å hur är det möjligt att ledaren för passet kan hålla sig för skratt när en sån som jag kommer in. Vilken fantastisk egenskap. Jag hade knäckt mig!

och hur är det möjligt att ha vristen på låren och ändå se helt avslappnad ut.

Nu tänker ni så här:

Jaha nu går hon aldrig tillbax till de passet..

Så här tänker jag:

Kära ledare på aktiverum förtsätt å träna på å hålla minen för

- I´ll be back!!!

Rom byggdes inte på en dag OCH det gjorde tydligen inte min smidighet heller;-)

/Carro

Alltså.... Jag har skullat bara hela sommaren å swich så var det höst! Vart tog tiden vägen och vad har jag gjort?! Som sagt jag har skullat bara.... Vi ska bara på olika sätt har jag efter många års erfarenhet med mig själv kommit på...

Jag har en hel flock småsyskon och de två yngsta skulle åka med ridklubben till Liseberg och jag och Ida skulle åka med. Å det skulle faktiskt bli kul, var jag säker på.

Vi begav oss med buss upp och sedan in på Liseberg. Jag och Ida gick själva eftersom att småsyskonen var tuffa och skulle gå med kompisarna. 

Jag är sån som åker allt....eller?!

Det har inte alltid vart så... När jag var liten var jag så mesig att jag var Nalle puhs vän Nasse personifierad... Mina föräldrar fick verkligen tvinga mig att göra sånt andra barn gjorde frivilligt. Tvingades upp i lisebergsbanan gallskrikandes.. Mutades med My litle ponny böcker om jag bara Åke barn vattenrutchkanan etc. På den vägen var det. Sen blev jag tonåring och tuff, jag inte bara ägde världen och gjorde vad jag själv ville. Ordet vågar inte fanns inte i min vokabulär.... Eller? 

Nu vid 30 års ålder kan jag visst erkänna att jag kunde visst tycka saker var läskiga som att tex åka uppskjutet etc. Men skulle jag erkänna det? Hell no! Sa inte ett pip, led nervöst i det tysta och bara gjorde det. Tuff som jag var!

Men jag har aldrig riktigt tänkt på de förän nu.. Här stod jag å Ida i kö till en åkattraktion som heter Atmos fear..... 

Då kände jag det. Ljudisolerat mellan kön å attraktionen, plexiglas bara för att verkligen kunna se alla nervösa människor som äntligen kommit fram å skulle åka...

Å jag lovar jag hade en puls på 200......... Och jag kunde verkligen inte tänka framåt i tiden. Jag stod liksom där i kön och förlikade mig med att This is it!!!!!

Å nu kommer skillnaden. Hade jag vart 15 hade jag stått och lidit i det tysta. Men nu kunde jag verkligen inte dölja det, vände och vred mig och kände pulsen gå snabbare och snabbare...

Å grejen är, jag är inte rädd för saker som går snabbt eller upp och ned eller nåt sånt. Jag är en människa som analyserar och lägger märke till detaljer. Eftersom att kötiden så nu var typ 45 min. Hade jag lagt märke till var synlig sladd, personalens rutiner. Att två lampor gått sönder och inte var bytta, att den ena personaltjejen inte borstat håret etc. Å så fortsätter det. Å hon ska jag lita på?! Hon är inte ordentlig nog att borsta sitt hår men är hon ordentlig nog att jobba här?

Å lamporna dom ine orkat byta? Någonting annat dom glömt å byta? Å så fortsätter det till pulsen nått en maxgräns på typ 300....

Å det är ju ändå människor som jobbar där och vi vet alla att det är mänskligt att fela....

Hua vad jag var nervös på riktigt... Mitt jäkla kontroll freak!

Och Ida stod och var lika nervös sidan om, hon är dock några år yngre så hon försöker fortfarande va lite tuff, hon bara döljer det dåligt:-)

Sedan är vår tid kommen vi beger oss upp mot himmelen sakta sakta och jag ser Lisseberg bli mindre och mindre..... Guuuuuuuuuuuuuud vad har jag gett mig in på!! Ida sitter och stirrar upp i himlen för att inte få svindel. Great! Å vad gör vi egentligen här? Just de... Vi skulle va tuffa! Sedan bara händer det , på tre sekunder faller vi en sisådär 100 m. Rakt ner i kaklet..... Eller ja inte riktigt men kunde vart.......huuuuuuuuuuua! 

Sen kommer den här duktighetskänslan, känslan av att gjort någonting bra....

Bra?! Vad var det nu som var bra.. Vi har betalat för att helt frivilligt få hjärtsnurp, dödsångest och lagt mitt liv i en 16 årig sässongsarbetares händer... Och så känner mig sig duktig?!?!

Näääää jag kände mig inte ett dugg duktig. Jag kände mig....vuxen......

Varför ska man utsätta sig för det hära... Varför varför varför... Å ändå försöker man släta över det efteråt... Ähhh de va inte så farligt.... In My as!

Gasten.......

Eftersom att barnen/ de tuffa barnen inte vågade gå i spökhuset skulle vi gå där tillsammans.......

OK! Jag då......... Herregud........

Jag har för det första dålig syn, inga glasögon hade jag på mig eftersom att vi är tuffa och åker allt. Och jag har inget mörkersende och är mörkrädd! Ska bege mig in i ett mörkt hus med massa människor som ska skrämas och jag ska bara lita på dom......

Vi står i kön och lilla Julia 139cm ( officiellt 140) är så rädd att hon inte vet vart hon ska ta vägen... Hon tar min hand å lägger på sitt hjärta å säger 

- känner du Carro?

E jaaaa ett skenade hjärta. Å jag tänker bara. Snälla känn inte på mitt hjärta... Det är mkt värre!!

Sedan kommer nästa problem... Vem ska gå först och vem ska gå sist? Ida lyckas slingra sig å gå i mitten.... Men ja då? Jag hamnar sist och har inget val.........!

Lilla Julia går mellan mig å Ida.. Och jag går sist...... Sist!

Än en gång.. This is it!

Vi beger oss in i mörkret vart på jag liksom får lyfta Julia som är livrädd framför mig.. Å jag har en puls på 380 och det är bäcksvart och det tar bara aldrig slut......

Å än en gång.... Varför varför varför.......

Nää jag har kommit till insikt. Jag håller på att bli vuxen och jag måste inte utsätta mig för sånt här längre. 

Jag har nu blivit så vuxen att jag kan säga

- tack för att du fråga men aldrig i livet! 

Redan när man försöker stava till namnet borde det ringa en varningsklocka... O R K I D 'E... 

/Carro

Hur vi hamnade på detta upptåg vet jag inte men nu var det göreborgsvarvet som skulle springas. Alltså hallå, fatta att det är 21 km och påpekas kan ju att både jag och lunkan bara sprungit 1mils lopp.. Detta var alltså dubbelt så långt och lite till... jajaja går det så går det!

Vi hade planerat dagen, eller inte vi. Lunkan fick inte va reseledare eftersom att hon har noll koll!! Men nu var det i alla fall planerat så lunkan dök upp hos mig vid 07.15, vi packade och repeterade tusen gånger:

-har du med startbeviset?

-check

- har du kollat så att du verkligen tagit med startbeviset?

-check

så fortsatte det.. Gröten slank ner, elektrolyterna blandades, likaså proteindryckerna och bananerna packades. Vi begas oss iväg lite senare än reseplanen. Jag började känna mig sjukt stressad efter att den ena facebook uppdateringen efter den andra talade om att det var stora olycker längst vägen, vägarbete som försenade trafiken etc. etc.

Herregud tänkte jag, kommer vi ens att komma till start? Vi ska upp till gbg, parkera bilen, ta oss till startområdet, hämta ut nr lappar... hua hur ska detta gå?!

Tror Lundgren kände av min stress och vi hann inte mer än till strövelstorp (10min hemifrån) så utbrister Lundgren

- nästa år tar vi tåget!

Gasa för helvete tänkte jag!

Och gasa gjorde hon, surfade på facebook, svarade på sms och tittade väldigt mycket bakåt hela tiden.

Herregud kommer jag ens att överleva fram till start.

Sådär fortsatte vår resa upp till göteborg, med skräckblandad förtjusning. Både inför lunkans chaförs egenskaper och loppet. Loppet på 21km!!!!

och med jämna mellanrum jämrade Lundgren sig:

-Jag måste kissa

- Inte nu, kör

Ja på det stora hela en fantastisk resa till götlaborg:-)) Väl där skulle vi ta oss ut till volvo och parkera samtidigt som trafikmedelandena haglade in. Trafikkaos här och där osv. Vi bestämde oss för att sätta på GPS en som inte ville funka så då tog vi GPS 2 varpå den första oxå började funka:

ett eko gick ggenom bilen var gång dom hade något att säga:

-Kör västerut

-Kör västerut

och ovanpå det Lundgren

-VAR SKA JAG????!!!

-Följ vägen....

Vi kom till sist fram till parkeringen, lastade ur bilen och njöt av utsikten....:

Det var tydligen fler som inte hade fått stanna och kissa......

Vi bytade om, kände på värmen, 31 grader. Oh my... hur ska detta gå, jag som inte tåler värme!!

Vi tog bussen ner mot start och här var folk vill jag lova. Likt boskap vallades man runder, nr lapp, väslkan ska lämnas och man måste gå på toaletten.... om och om igen. För det är så det funkar. Bara för att man vet att det är jätte lång kö till toan så MÅSTE man gå. Man blir psyck kissnödig. Vi gjorde allt för att gömma oss från den varma varma dagen innan start. Ishallar är väldigt trevliga att besöka, dom är dock mindre trevliga när man går ur dom och slås av värmen.

Starten närmade sig och vi begav oss till startgrupperna. Jag startade 2 startgrupper innan Lundgren så vi skiljdes nu åt och eftersom att mottagningen var död hade vi bestämmt vart vi skulle mötas när vi gått i mål. Lite oroliga var vi att någon av oss skulle hamna på sjukhus och att den andre inte skulle kunna få reda på det. Jajaja de får vi ta då.

Till tonerna av You are Amazing startade mitt lopp och med tankarna på Lisa (jag sprang med hennes startbevis) började så jakten på de 21 km. Jag såg ut en tjej i blå tröja som blev min hare. Hon sprang lite fortare än mig, perfekt. Hon var dock lite fejk, för hon sprang en bit och gick en bit och så om igen. Det fattar jag inte riktigt, är det ett springlopp så ska man springa! Det är liksom det som är grejen. Första 3 km är som alltid lite jobbiga och det var varmt, jag sprang i allt vatten jag hittade på vägen, vattenspridare, duschar och barn med vattenpistoler. Vilken publik och vilken känsla att bara beta av km efter km. 

Jag var lite nervös över sportdrycken eftersom att mångas magar inte fixar den.... Men var tvungen att ha den så jag tog lite sportdryck och lite vatten, funkade fint! Men toa köerna vid vattenstopen visade att mångas andra magar inte tålde den...... hehehehe.....

Så uppenbarades denna gigantiska bron som skulle passeras... Nu utmanade jag mig själv! Och det gick. Det var dock lite läskigt eftersom att det fanns typ såna här viltgaller mitt uppe på den, hade inte vart kul att trampa fel här...

Banan gick oförskämt bra och jag hade roligt nästan hela tiden, massor med folk att titta på:-)Ibland oxå svårt att hålla sig för skratt när man springer förbi killar med så tajta löpbyxor så att man liksom ser att dom kör cocki on the cocki... so to speak.. Ja ni fattar, å inte kan man låta bli å glo heller. fast att man hela tiden tänker.. titta inte titta inte!

Sista 2 km hade jag lite problem med höger fot eftersom att jag var så blött om fötterna att högerfoten hade börjat kasa rundor så det skavde fint under foten.... jag intalade mig själv hela tiden, tänk på nå annat..

Efter 2 h och 41 min så uppenbarades så målet!!!!!! Herregud jag både lever och och har sprungit 21km. Känslan att springa in där var enorm... Kroppen hade så mkt adrenalin och endorfiner samtidigt som den egentligen var ganska trött... Men den var väldigt stolt över sig själv!!!!

När vi kommit i mål slussades alla trötta människor framåt medans folk stod på pelare och skrek vart man skulle lägga chipet etc. Här var inte sjuktältet bara ett litet tält som de var ute på banan, här var det ett helt party tält där dom staplade folk på hög. Förmodligen folk som inte tränat så mkt på groddhopp som jag och lundgren hade gjort:-) 

Sen kommer de nhär finna delen... Banan, kexchocklad och hur mkt vatten man vill- underbart!!!!!!

Jag träffade Lundgren på vår träffpunkt, vi satt å klappade varandra på axeln och skröt om hur jävla bra vi är.. Vi begav oss mot bilen och vårt omklädningsrum, blöta, trötta, hungriga och kissiga.

Vårt omklädningsrum var stort fint och luftigt. Personerna bakom oss såg rakt in i vårt omklädningsrum, men vad gör det när man precis sprungit ett halvt maraton!!!!

Nästa år har vi i alla fall en tid och slå eftersom att vi nu faktiskt vet att vi orkar och kan springa 21km. Lunkan sprang på 2,26 och jag på 2.41

Nästa år går vi dessutom all in för helsingborgs marathon, så nu jäklar ska det hoppas groddhopp:-)))))

Ja så närmade sig dagen men stormsteg som vi hade "sett" fram emot... SPRINGTIME:-)

Allt var planerat in i minsta detalj: Morgonen skulle börja med att jag åkte till stallet och på vägen tillbaka skulle jag handla vit bröd med mig hem. Lundgren skulle komma hem till mig och vi skulle äta vita ostmackor och ladda upp med celsius, bege oss ner till stan i god tid och vi skulle värma upp minst 2km innan starten gick kl 15.00

Och här kommer hur verkligheten såg ut:

Nilsson klocka ringde 07.00, åt snabbt lite yougurt och musli och begav mig till stallet. Vid ett ofokuserat ögonblick fick fölet in en klockren spark med 2/2 bakben rakt på höger lårmuskel. Aj som satans in i helvete.... att ett så gulligt litet föl kan göra så ont.. kände riktigt hur muskeln brast och lårkakan stod och knakade på dörren.... Jahaaaappp det var det Springtimet..........

Förmidagen fortsatte precis som den börjat, stress och inte enligt plan.... alls..... Det var faktiskt ingen rolig förmiddag alls. Så springtime var iksom struket. Jag hann ens inte kontakta Lunkan för att berätta att vår dag gått i kras, slutligen lyckades jag svara när hon ringde och fick tyvärr säga som det var.. Klockan var nu 13.00 ont i benet...... och kaos......

När klockan var 13.30 så blev det så bestämmt att jag skulle springa ändå! Å benet, som gör ont som satan.. kommer detta att gå?!

Hem fort som bara den, kastade mig i duschen, drack en proteindrink samtidigt som jag försökte arangera håret. Benet fortsatte att svullna, måste smörja med något.... attans ingenting hemma.. då kom jag på att jag hade en tub xyloproct.. läste på baksidan -avsvällande.....taget!!!!

Nu känner jag kanske att jag måste få förklara varför jag har en tup xyloproct hemma... 

Jo detta är nämligen den ända salva som hjälper för påsar under ögonen!

Nåväl kastade allt i en väska och stressade in till stan. Möte upp Lunkan på hennes jobb, hetsåt algrens bilar och Celsius...

Jag sa till Lundgren

-Alltså jag vet inte om jag kommer att fixa att springa, har ruskigt ont i mitt ben nu...

- Det gör ju bara ont när du rör muskeln..

Ah f-n Lundgren och lårmuskeln rör man ju inte så ofta när man springer. ELLER???!

Jaja bara att testa man kan ju i alla fall inte dö av att springa med en svällade lårkaka.

Ner mot starten och vi hann då inte värma upp... Trängde oss fram i startgrupp2... Man måste nämligen stå där om man som jag... inte är en elitlöpare. Då kommer det nämligen att vara massa folk på banan hela loppet och målet kommer dessutom att stå kvar när man går i mål;-)

Starten gick och vi begav oss iväg. Lunkan med pappa Ronny som hare och jag med min lårkaka... aj aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj.aj

AJ vad de kändes. jag försökte tänka på någon annat men hade i ärlighetens namn lite svårt att fokusera.

Pålsjöbacken kändes som rena barnleken. Tack löpgruppen för backträningen! Men det var varmt...varmt.. varmt.. och törsten var enorm. Jag låg på ett bra tempo och halvtiden var 31 min. YES tänkte jag, jag kan springa ikapp denna minuten. Känslan var underbar och jag försökte verkligen att trycka på.

Men värmen var riktgt jobbig och munen torr som ett slipppaper, rysningarna gick ända upp i nacken. Jaha tänkte jag... kommer jag att svimma, tittade mig omkring, ja det är mkt folk då är det väl någon som tar hand om mig.

Jag svimmade inte men tappade minuterna och sista kilometern fick jag verkligen kämpa. Kämpa med lårkaka och törst. Gick in i mål på 1.03.59 Det var ju inte helt som jag ville men DETTA ÄR MITT REKORD!!!!!!!!!!!!

Efter en förmiddag som blev allt annat än planerat. Lunkan stod i mål och gav mig en halv banan, Banan är typ det godaste som finns när man sprungit lopp. Vi begav oss med raska steg mot vattenbordet och drack sisådär 7 glas vatten. Vilken underbar dryck!!!!!!

Lundgren hade gått i mål på 59.58 Ha jag var misann inte långt borta, börjar bli farligt för dig Lunkan:-)

Alla dagar blir ju inte som man planerat men at the end of the day så är dom ganska bra ändå!

p.s på Lördag ska jag tydligen springa göteborgsvarvet: Håll i hatten;-)

/Carro